påresandefot

Även denna morgon hade vi klockan på åtta och hungriga som vargar gick vi ner för att äta frukost. Döm om vår förvåning när vi kommer ner och får se några inplastade små brödskivor som såg ut som rostat bröd fast hårda och kalla (typ skorpor), varsin croissant och fyra syltpaket. Både J och H tittade sig omkring i rummet efter buffén men förgäves. Den engelsktalande gumman kom med varsin liten (ca 1 dl stor) glasflaska med juice, varav den ena var varm, som vi fick dricka ur vita plastmuggar, som hos tandläkaren. Vi fick även kaffe. Det var allt! Sammanlagt tio euro för detta var något av den minst prisvärda måltiden vi ätit någonsin. Vi kunde inte annat än skratta åt eländet.

 

Vi checkade ut och fick betala cash på grund av att hotellets kreditkortsmaskin var trasig. Vi lastade i bilen och efter ett besök hos Coop styrde vi kosan norrut, mot Toscana! Vi åkte väg E80 längs med kusten och efter några mils körning var vi inne i Toscana och landskapet började genast skifta till mer cypresser och pinjeträd. Vi stannade längs med vägen och åt lunch bestående av bröd med philadelphiaost, youghurt, grisinis (goda pinnar med lite salt på) och cola light. Vi behövde båda lätta på trycket men J ville inte hoppa över ett litet dike, av viss rädsla för okända djur, för att komma undan lite. Då sa H att ”om du vågade köra bil i Roms stadstrafik måste du våga det här.” Det tog tydligen skruv för då skuttade J över diket utan problem.    

 

Strax efter Grosseto svängde vi av med sikte mot Castiglione della Pescaia. J hade nämligen varit i Riva del Sole som ligger alldeles intill två gånger, 1991 och 1993, och ville gärna återvända för att se hur det såg ut idag. Riva var dock inte utsatt på någon karta så när kartläsare H lotsat ekipaget till Castiglione della Pescaia fick J köra på känn resten. Det gick galant, J hittade Riva del Sole utan problem. Vi parkerade och åt en liten mellanlunch av det vi hade kvar av matsäcken. Därefter drog vi på oss ryggsäckarna och marscherade in i Riva som alltså är som en egen liten by för semesterboende. J kände igen det mesta och tyckte givetvis att det var roligt att spatsera runt och försöka lista ut i vilka hus hon en gång bott. Regnet började droppa så smått men vi fortsatte ändå att vandra och chikadorna lät något alldeles enormt.

 

Det syntes fortfarande spår av skogsbranden från 1991. Lagom till vi kom ner till stranden hade det slutat regna och ”tack vare” regnet var det tämligen öde på stranden varför vi vågade låna en strandmadrass att lägga våra saker på. Vi badade i det härliga vattnet som var livligt med höga vågor, vilket givetvis gjorde badet ännu roligare.

 

Vi stannade i cirka en timme innan vi vandrade tillbaka till bilen. Klockan var nu cirka fyra. Efter lite överläggningar var vi nu skulle ta vägen bestämde vi oss för att åka inåt landet. H hade hittat en lämplig väg som skulle ta oss uppåt mot Siena och som verkade vara en lämplig turistväg. På något sätt lyckades vi dock missa avtagsvägen H hade tänkt sig och istället åkte vi vidare på E80 norrut cirka två mil till innan vi svängde av mot Massa Marittima. Nu började det gå lite svagt uppför trots att vi inte alls var långt från havet. Fram till Massa Marittima stämde kartan fint men efter det blev det värre. Kort efteråt stämde inte skyltningen alls för H samtidigt som vägarna blev allt brantare och smalare. Vår lilla Chevrolet fick jobba hårt uppför backarna men fick även vila med jämna mellanrum eftersom vi ideligen ville stanna och njuta av den fantastiska utsikten! Landskapet var verkligen vackert med böljande dalar i olika färger.                 

 

Efter en lång bits körning utan några hus kom vi till en liten by uppe i bergen som heter Prata. Vi åkte in med avsikten att fråga efter ett rum för natten men även kika på denna pittoreska lilla by som var för liten för att platsa på kartan. Vi gled genom byn i långsam fart men kom slutligen fram till en återvändsgränd där vi fick vända om. Vi ställde oss och tog bilder av den härliga utsikten då en farbror på vespa som stod intill började prata med oss på italienska. När han insåg att vi inte förstod honom sa han ”sun”, ”Corsika”, ”Sardinien” och lät oss förstå att man kunde se ända dit vid klart väder. Vi lät imponerade och passade sedan på att fråga efter ”libere camere” som vi lärt oss att ett ledigt rum heter. Både vespfarbrorn och en äldre gubbe han pratade med skakade på huvudet. En yngre kvinna passerade lämpligt nog förbi och eftersom hon kunde några ord engelska blev hon indragen i samtalet.

 

Vi fick klart för oss att i Prata fanns inget att hyra men de trodde att det skulle finnas i nästa by vi skulle komma till om vi bara fortsatte åt samma håll vi varit på väg. Den skulle heller inte ligga långt bort. Vi vandrade runt en liten stund i byn som i det närmaste var folktom. De få människor vi mötte granskade oss noga med blickarna, tystnade när vi gick förbi som om de var rädda att vi skulle förstå vad de sa. Branta backar och trånga gränder avlöste varandra. Samtliga byggnader var av sten och charmiga fönsterluckor hängde på sned.

 

Vi åkte ut ur Prata och fortsatte på de slingriga vägarna uppför bergen. Klockan var nu sju. Någon by dök dock inte upp och när vi såg en skylt om ”agriturismo”, alltså rum på en bondgård, svängde vi av med hopp om att finna tak över huvudet för natten. Efter några kilometer på slingerikrok-vägar kom vi fram till ett hus där två schäfrar i en hundgård mötte oss. Byggnaderna såg ganska slitna ut och trots att dörren stod öppen kom ingen ut och mötte oss. Ingen av oss kände sig särskilt sugen på att tillbringa natten här varför vi vände och körde tillbaka.

 

Vi ringlade vidare upp i bergen och såg efter en stund en ny skylt om agriturismo tre kilometer, och att en by vid namn Montieri skulle dyka upp om fem kilometer, om vi svängde höger, så vi gjorde så. Efter drygt tre kilometer kom vi fram till en vingård där skyltarna visade agriturismo, så vi svängde av. Huset var fint och det hela verkade ganska flott. Två kvinnor satt utanför huset och när vi frågade efter ett rum kunde de till och med engelska. Men inte blev vi speciellt mycket gladare för det för priset skulle bli 190 euro. För en natt! Då ingick visserligen en trerättersmiddag på kvällen men där hade vi ju inte kunnat välja mat själva. Nej huvaligen, vi tackade vänligen men bestämt nej.

 

Kort efteråt kom vi in i en liten by som heter Montieri. Bland det första vi såg var två kvinnor som satt i en trädgård och H hoppade ur och frågade om de visste något om ”libere camere”. Efter att ha försökt visa vägen på italienska en stund kom inte konversationen längre och vi fortsatte genom byn. H tog ånyo kontakt med några gummor och trots språkförbistringar var de så hjälpsamma att de följde med H ett 100-tal meter och pekade på en skylt som visade mot ett hotell. Vi följde skylten men när vi åkt ur byn och uppför en lång backe ytterligare började vi tveka om vi skulle hitta något hotell ute i ödemarken, så vi vände om. När vi kommit tillbaka till bebyggelsen stannade vi och frågade ett par som höll på att lasta ur sin bil. Kvinnan pratade bra engelska men lät ganska uppgiven vad gällde rum för natten. Det visade sig att hotellet vi sett skylt om skulle komma om vi bara hade fortsatt lite längre men hon var tämligen säker på att det var fullbelagt. Men de kunde ju inte veta säkert.

 

Vi körde uppför backen igen och vidare en bit och mitt ute ”in the middle of no where” dök en skylt upp till ”Rifugio Prategiano” som hotellet heter. Via en extremt brant backe kom vi upp till receptionen. Klockan var nu cirka åtta. Hotellet låg helt för sig själv i berget och såg väldigt fint ut med pool, stall, flera byggnader och en grandios utsikt. Vi hade en känsla att om det nu fanns något ledigt rum skulle detta kunna bli riktigt dyrt. Mannen i receptionen talade bra engelska med skön brytning och det fanns faktiskt rum. Sammanlagt 94 euro inklusive frukost kändes väldigt överkomligt i det här läget. Mannen visade oss först ett rum i huvudbyggnaden men sade samtidigt att det fanns två lediga rum i den andra byggnaden. En byggnad han tyckte bättre om… Då ville vi naturligtvis gärna se även de rummen och han verkade bara glad att få gå en extra sväng och prata lite mer. Han berättade bland annat att vi kunde äta på hotellets restaurang men han rekommenderade oss istället att åka tillbaka till Montieri och äta på någon av de två restaurangerna där! 

 

Mannen informerade om att det lilla hotellet hade eget stall med hästar som vi gärna fick rida på om vi var intresserade. H:s spontana reaktion blev ett förfärat utrop: NO NO NO! H förklarade att han hade ridit en gång i hela sitt liv och då gick det så här, och visade på sitt ben där kompressen fortfarande satt kvar över såret. H förklarade att han blivit sparkad av en häst på en svensexa och mannen verkade fundera på vad vi hade för svensexor i Sverige egentligen… 

 

Vi bestämde oss slutligen för ett av rummen i den andra byggnaden som låg alldeles bredvid poolen. Utsikten från både själva sovrummet och badrummet var makalös över Toscanas landskap och med ett stall knappt 100 meter från fönstret. Vi kände oss riktigt lyckligt lottade. Vi fräschade till oss och åkte tillbaka till Montieri för att äta middag. Trots byns minimala storlek fanns det gott om bilar och vi fick parkera lite i utkanten av byn. Vi hittade en restaurang direkt men mannen på hotellet hade särskilt rekommenderat en som skulle servera typisk Toscansk mat. Vi gick omkring en liten stund i byn utan att hitta någon mer restaurang och satte oss på ”Il Baccanale.”

 

Personalen kunde absolut ingen engelska och menyn var bara på Italienska så vi tog hjälp av ett par som satt intill och talade tyska. Paret hade fyra barn som sprang omkring i full fart upp och ner för stentrapporna. Till förrätt åt vi båda prosciutto e melone och sedan beställde H en pizza och J chansade med något hon trodde skulle vara pasta. Det visade sig dock bli något helt annat. En sallad där det fanns någon typ av kött i som verkade rått. H smakade på köttet som inte var gott och J ville inte ens prova utan fick nöja sig med lite grönsaker. När vi skulle betala krånglade deras maskin och första betalningen blev avbruten, något ägarinnan tyckte var väldigt pinsamt. Andra försöket gick dock igenom. Vi åkte tillbaka till hotellet och hade inga problem att somna den här kvällen heller.                          

 

Klockan pep åtta och vi åt en bra frukost på hotell Executive. Ursprungligen var tanken att vi skulle turista i Rom denna dag men H och varma storstäder är ingen bra komb och inte heller J var speciellt intresserad av att se S:t Peterskyrkan eller kända trappor eller fontäner. Istället packade vi in oss i vår lilla Cheva och med J bakom ratten gav vi oss ut i Romtrafiken igen. Planen var att vi skulle åka tillbaka samma väg vi åkte in i staden men ett ”förbud mot att svänga vänster”-skylt ställde till det för oss. Vi körde fel, vände tillbaka, körde fel igen, vände, kunde inte åka där vi ville, vände, o.s.v Hade man satt en gps på oss hade mönstret förmodligen sett ut som ett trassligt garnnystan. H var tidigt helt borta på kartan och efter ett flertal försök att förstå var vi befann oss gav H upp till slut, slängde kartan och sa ”Kör på känn istället.” J hade inget annat val när kartläsaren nu sagt upp sig.

 

Det gick bättre att köra på känn än efter en karta som inte stämde och efter att ha följt vattnet ganska länge kom vi upp på ringleden. Vi hade fortfarande inte löst drivmedelsproblemet och H ringde Roland för lite vägledning. Han trodde att det skulle gå bra att köra på både gas och bensin men visste ju inte heller säkert. Eftersom det tycktes finnas cirka en halv tank av ”vad det nu var” bestämdes vi oss för att fortsätta åka mot kusten för lite sol och bad.

 

En lördag i juli var vi inte helt ensamma om denna idé och trafiken var extremt tät. Vespor svischade förbi från alla håll och köerna var stundtals långa. Vi kom fram till ett samhälle som heter Ladispoli där vi först gick och köpte lite proviant. Därefter gick vi ner till stranden som hade mörkgrå, nästan svart, sand. Vi inledde med en lunch på en strandservering där vi båda åt ravioli. Därefter hyrde vi var sin strandbädd och parasoll för hutlösa 19 euro. J lade sig i solen och njöt medan H höll sig i skuggan under parasollet med sitt sår på benet.

 

J köpte sig ett par solbrillor som var tillräckligt stora för att kunna sitta utanpå de vanliga glasögonen, vilket kan tyckas se konstigt ut men faktiskt fungerade perfekt. Naturligtvis tog vi oss även några dopp i havet som var varmt och skönt. Runt kl 17.30 gav vi oss iväg för att leta boende och ett ställe där vi kunde tanka, vad vi nu skulle ha. Vi åkte mot en stad som heter Civitavecchia och trafiken var tät. Inga gpl-mackar syntes till och tanken började sina för oss. Vi köade oss igenom Civitavecchia i ca en halvtimme och tog en kort tur upp i bergen för att lätta på trycket så att vi kunde tänka klart. Utsikten var fin men vi började känna oss lite pressade eftersom klockan var 18.30 och vi hade varken boende för natten eller speciellt mycket bränsle kvar.

 

Vi stannade till vid en mack lite utanför samhället och frågade efter gpl. Gubben pekade tillbaka samma väg vi kommit och sade sex kilometer. Vi köade oss åter igenom Civitavecchia, nu åt andra hållet, men när sex kilometer hade gått hade vi fortfarande inte sett någon mack med gpl, så vi fortsatte. Vi stannade vid en mack och frågade två unga pojkar. De pekade att vi skulle fortsätta i samma riktning och sa att det var nio kilometer kvar. Vid nästa mack stannade vi också för att försäkra oss om att vi var på väg åt rätt håll. Där fick vi information om att det var tre kilometer kvar. Vid nästkommande mack fick vi svaret fyra. Vi började ana att vissa bara slängde ur sig något för att bli av med oss. Vi fortsatte och till slut dök det upp en mack med en gpl-skylt. En vänlig farbror utan engelska kunskaper kom fram till oss. Vi klev ur bilen, slog ut med armarna, och lät honom förstå att vi inte visste vad det var för bränsle vi skulle ha.

 

Han hoppade in på passagerarsätet och uppmanade J att gasa. Med teckenspråk och ord som ”rosso, no gas” lyckades vi förstå att röd lampa innebar att det var slut på gas och efter att han tankat fullt med gas lyste alla lamporna grönt. När bilen gick på bensin lyste lampan under gpl rött. När den gick på gas lyste lampan grönt. Logiskt och enkelt när allt var förklarat men eftersom killen på Hertz bara snackade om gpl som drivmedel levde vi länge i ovisshet i onödan.

 

Gastankningen var lustig där man satte på ett munstycke i ett hål alldeles bredvid det vanliga bensinhålet. När tankningen var klar och pumpen togs bort hade det uppstått ett rejält tryck och det blev en ordentlig ”smäll”, och ett rejält moln av gas flög ut, när pumpen togs bort. Gastanken rymde 25 liter och med ett pris på ca 0,65 euro per liter istället för över 1,5 euro för bensinen verkade det väldigt prisvärt att köra på gas! Som tack för hjälpen fick farbrorn drygt två euro i dricks och vi kände oss nu lättade efter att äntligen ha förstått oss på vad vi körde på, och att det funkade bra med både gas och bensin.

 

Vi körde nu tillbaka mot Civitavecchia och köade oss igenom staden en tredje gång. Klockan var nu strax innan åtta. Vi var nu på jakt efter ett boende för natten men vid en kuststad på en helgdag insåg vi att det kunde bli kärvt. H skuttade in på två hotell där han fick besked om att det var fullt, på det ena hade sista rummet gått tio minuter innan vi kom. Vi fick dock tips om ett hotell nära tågstationen och här blev det bingo! Det var sista rummet de hade och före oss hade rummet varit bokat, men de kom inte, och sedan hade någon ringt och sagt att de skulle komma om tio minuter men ej kommit. Tur för oss! För 70 euro fick vi ett rum för natten och för ytterligare 10 euro skulle vi även få frukost.

 

En vänlig gumma som pratade bra engelska visade H rummet och några saker hon ansåg det viktigt att visa medan J satt kvar ute i bilen och väntade. Rummet låg på tredje våningen och från balkongen såg man havet mellan husen. Riktigt mysigt. Vi lastade ur och J körde ensam iväg och parkerade bilen en bit bort. Klockan var nu nästan halv nio. Vi tog en välbehövlig dusch och gav oss sedan ut för att äta middag. Vi strosade omkring en del och såg bland annat en boxningsring där det var gott om folk som väntade på match. Vi gick igenom en liten loppmarknad men hungern var större än köplusten så vi fortsatte. Vi försökte komma in på en restaurang med uteplatser men där var det fullt och när vi sedan insåg att vi var på väg ut ur byn vände vi tillbaka.

 

Inga andra restauranger fanns i sikte och vi hamnade till slut på en pub alldeles bredvid vårt hotell. Där åt vi varsin pizza, J tog en capricciosa som innehöll både oliver, ägg, kronärtskocka, prosciuttoskinka och mozarella. H tog en med endast prosciuttoskinka och till detta drack vi båda cola light. Notan stannade på humana 16 euro. Efter fullbordad måltid kände vi oss båda trötta, vi gick tillbaka till hotellet och somnade snabbt även denna kväll.      

Vi vaknade kl 06.45 och trots att vi packat det mesta kvällen innan blev det stressigt mot slutet innan Carlos dök upp punktligt kl åtta. På Arlanda blev planet försenat innan det ens kommit till gaten men vi kom iväg ca tjugo minuter efter planerad avgång. Flygresan gick bra förutom att J lyckades klämma fingrarna rejält i dörren på toaletten, vilket gjorde extremt ont. J:s fingrar bultade ordentligt ett tag. Vid bagageutlämningen blev vi kvar i närmare en timme eftersom att bagagebandet gick sönder innan H:s väska kommit ut. När vi väl fått all vår packning gav vi oss ut i vimlet på Fiumicinoflygplatsen. Jisses, vilket myller! Det var folk överallt och J frågade lite längtande efter charterbussen som vi båda visste aldrig skulle komma. ”We where on our own.”

 

Efter en mycket lång och varm promenad genom trappor, tunnlar och ett otal rullband hittade vi fram till ett överbefolkat rum där det fanns fem, sex olika firmor för biluthyrning. Vi tog en kölapp hos Hertz som vi bokat bil hos i förväg och det var givetvis längst kö hos dem… Vi slog oss ner på våra resväskor och efter cirka en timme blev det vår tur. Vi blev tilldelade en Chevrolet Matiz och blev instruerade att tanka gpl eftersom vi skulle åka långt och det därmed skulle bli billigare än med bensin. Vi visste inte vad gpl var och trodde att det var Diesel. ”Nej, nej”, sa killen. Gpl ska ni tanka, inget annat. Eftersom det tycktes så självklart vad detta var frågade vi inte mer utan tänkte att det skulle lösa sig.

 

Vi betalade extra för Super Cover. En försäkring som eliminerade självrisken och vi betalade även extra för att båda skulle få köra bilen. Bilen var extremt liten och bagageutrymmet blev fullt efter att vi lyckats krångla in J:s väska, och där blev den kvar under resten av resan. H:s väska fick inte ens plats utan fick åka i baksätet. J tog plats bakom ratten och gav sig självsäkert ut i Roms ökända trafik med H som tillbakadragen kartläsare. Vi hann åka max 30 minuter in mot Rom innan kartläsaren var helt lost. Vi stannade till vid en mack och frågade efter ringleden runt Rom och det visade sig att vi missat den. Vi var på väg in i centrala Rom från syd-väst, vårt hotell låg lämpligt nog nord-ost om stan, och vi ville givetvis komma från rätt håll.

 

Vi vände om via en tuff U-sväng och J verkade redan fullfjädrad som chaufför i detta höga tempo. Vi körde vidare men hajade fortfarande inte var vi var på kartan utan svängde av vid en större mack igen och H skuttade in och köpte välbehövligt vatten och frågade efter vägen. Killen i kassan kunde ingen engelska men en vänlig man från kön bakom hjälpte till och talade om att vi var på rätt spår. H frågade även om bränslet till bilen eftersom vi var osäkra på vilket bränsle vi egentligen körde på. Det fanns både en gpl-knapp och en bensinknapp men vi lyckades inte lista ut vad bilen gick på, och om den egentligen alls kunde gå på bensin efter allt tjat om gpl från killen hos Hertz. Mannen trodde att vi kunde åka på både och men att han inte visste säkert. Vi var således fortfarande osäkra på vilket bränsle det var vi åkte på.

 

Vi körde ut på ringleden och tog av mot ”Via Salaria” som vi läst på hotellets hemsida att man skulle göra. Efter 20 minuters åkande började H misströsta med kartan och klagade att ingenting stämde. H hoppade ut och frågade en kille vid en mack om han pratade engelska men killen bara suckade och sa ”niente” och vände ryggen till. H frågade i alla fall efter Via Salaria och fick veta åt vilket håll vi skulle köra. Vi vände och hittade på Via Salaria men det kändes ändå inte rätt. Då slogs av H av en tanke att vi var på rätt väg, men på väg åt fel håll. Vi vände igen och efter att ha korsat ringleden började nu kartan att stämma hyfsat. Trafiken blev allt tätare och vesporna körde om på båda sidor om oss. Trafiken var hetsig och Italienarna visade tydligt med sitt kroppsspråk när de var missnöjda med oss. De släppte ratten, gestikulerade vilt med båda händerna, och visade med all önskvärd tydlighet vad de tyckte.

 

J behöll dock lugnet och trots att kartan lurade oss åt fel håll några gånger även i de centrala delarna av Rom lyckades vi slutligen hitta hotellet. Klockan var nu sju, alltså fem och en halv timme efter att vi landade. Vi fräschade upp oss på rummet och gav oss ut för att göra ”Rom light by night.” Vi började med en kort promenad innan vi hoppade upp på en buss där vi inte förstod hur man skulle betala, och gratisåkte därmed. En vänlig man bakom H talade om vad det var vi åkte förbi och förklarade också var vi skulle kliva av för att komma till Colosseum, vilket var vårt mål. Vi klev av vid Termi, typ centralen, och gav oss ner i underjorden till Metron. Här betalade vi laglydigt en euro var och för det fick vi åka i 75 minuter.

 Vagnarna var slitna och det var även stationen med mycket klotter på väggarna. Colosseum låg bara tre stationer bort och H fick nu se denna berömda byggnad live för första gången. För J var det andra gången. Vi strosade runt en stund innan vi slog oss ner på en restaurang med utsikt över Colosseum. Vi inledde med en utsökt prosciutto e melone och sedan åt H en fantastisk pasta med skaldjur och J åt en smarrig lasagne. Efter måltiden bestämde vi oss efter moget övervägande att det var dags för bäddtimmen. Vi var båda trötta och resan hade ju bara börjat. Vi tog en taxi som kostade tio euro och på vägen tillbaka passerade vi en mängd vackra byggnader.

Tog oss åter en sovmorgon efter gårdagens strapatser och vaknade vid nio. Stela som pensionärer och med stumma ben spatserade vi till frukostmatsalen. Damen som satt vid bordet där man betalade blev grinig på oss eftersom vi endast hade EN hotellnyckel med oss. Vi var ju TVÅ personer som skulle äta och så fick man inte göra... Som tur var fick vi ändå betala för oss båda.

Denna morgon var kvinnan som tidigare försett oss med musik inte där och vi intog frukost i tystnad. Detta gjorde dock inte så mycket....

Vi packade våra väskor och gick sedan för att checka ut. Det gick extremt snabbt till skillnad mot incheckningen. Följande konversation utbyttes inom loppet av tre sekunder: Keys please, goodbye.

Där stod vi och såg förvånade ut men insåg att vi nu var utcheckade.

Efter att ha lagt in väskorna i ett bagagerum till en kostnad av 200 rubel, 60 kronor, tog vi åter tunnelbanan mot nya äventyr.

Denna gång hade vi siktet inställt på en "kyrkogård" för fallna monument. Det vill säga en plats där alla statyer som tidigare stått placerade runt om i Moskvas centrum på gator och torg numera var samlade på en enda plats en bit utanför de mest centrala delarna.

Det kostade oss 200 rubel, ca 60 kronor, för oss att gå in här och vi strosade runt en strund och såg bland annat Lenin, Stalin och Dzerzjinskij som var chef för den hemliga polisen. Inte heller här fanns någon information om vad vi såg, men eftersom vi nu lyckats lära oss några bokstäver, och också kände igen en del av gubbarna, så kunde vi räkna ut vilka de var.

Vi gick sedan tillbaka mot tunnelbanan igen, en promenad på ca 500 meter. Solen sken och vi gick bland annat över en av de många pampiga broarna över Moskvafloden som gav oss en god överblick över den pampiga staden.

Vi riktade åter in oss på de centrala delarna och strosade sedan runt där och insöp den härliga Moskvaatmosfären. Söndag i Moskva innebar massor av ledigt folk som strosade runt. Förmodligen både turister och Moskvabor. Vi satte oss en stund i solen och blickade ut över röda torget en sista gång innan vi tog tunnelbanan till hotellet igen.

Vi hade diskuterat om vi skulle ta tunnelbanan och sedan buss den sista biten till flygplatsen, men efter att vi åkt in en gång idag insåg vi att det inte skulle vara särskilt smidigt att ta  våra resväskor bland allt folk. Visst, det var betydligt färre människor en söndag än en vardag, men fortfarande alldeles för mycket för att det skulle vara lämpligt med resväskor....

Vi bokade således en taxi via hotellet och det kostade oss 1200 rubel, vilket är 340 svenska kronor. Taxichauffören kunde ingen engelska och färden gick genom Moskva utan ett enda ord mellan oss och honom. Denna gång var trafiken inte så tät som när vi kom och det tog oss endast en timme att ta oss till flygplatsen.

Det fanns mycket att se längs med vägen, bland annat de klassiska grå betonghöghusen som åtminstone vi förknippar med Ryssland.

Taxichauffören tycktes aldrig ha varit på flygplatsen tidigare och körde fel och fick fråga efter vägen. Tror vi.

När vi klev in på flyplatsterminalen, 2,5 timmar innan planet skulle gå, möttes vi direkt av en säkerhetskontroll. Man fick allstå inte vistas inomhus utan att ha gått igenom denna. J:s insulinpump gjorde åter utslag i metalldetektorn men efter att hon visat att det gick in en slang i magen släpptes hon vidare.

Vi slog oss ned för att käka lunch. Det var dock inte det allra smartaste draget vi gjorde under denna resa. Det tog tid, lång tid, mycket lång tid, det vill säga ca 45 minuter innan maten kom in. Ingen brådska här inte. Vi fick därmed helt plötsligt bråttom och fick kasta i oss maten. Nu hade vi extremt ont om tid och J sprang iväg och kollade skylten för avgångar. Där blinkade det och stod "check in now!"

Vi betalade fort som ögat och fick jaga på personalen för att detta skulle bli av. Sedan rusade vi till säkerhetskontroll nummer 2 och vidare till passkontrollen. Detta tog sin tid och vi blev stående i kö i ca 20 minuter innan alla människor i kön före oss fått sina stämplar.

Våra pass och visum stämplades noggrant och vi gick vidare till säkerhetskontroll nummer 3. Här fick vi av ta av oss våra skor som också skulle röntgas.

Väl inne på gaten kunde vi pusta ut!

På planet blev vi sedan sittande i ca 45 minuter och väntade och väntade och väntade. Piloten meddelade att flygplatsen endast hade EN start och landningsbana vilket gjorde att det bildades en hel kö av flygplan som skulle upp eller ned. Vi satt där och till slut blev det vår tur att lyfta!

Resan gick fint och vi landade efter knappt två timmar, 45 minuter sena.

Vid ankomsthallen stod vår förbeställda privatskjuts med pälsmössa på och med en skylt som det stod Wall på. Cirkeln var sluten, vi var hemma igen!

Det vi kan konstatera är att alla dokument som var så viktiga att införskaffa ej behövdes visas upp. Vi blev inte stoppade en enda gång av någon polis som ville se våra pass eller andra dokument. Vi såg dock några personer som blev kontrollerade, bland annat på Röda torget och flygplatsen (där J var ytterst nära att bli kontrollerad). Däremot fick J visa sitt pass för att kunna köpa frimärken på flygplatsen... Vi blev heller aldrig rånade eller kände oss ens i närheten av att vara hotade, trots att vi åkte Metron otaliga gånger, även kvällstid.

Moskva anses vara en av världens dyraste städer. Detta kan vi dock inte riktigt förstå utifrån det vi har gjort under dessa dagar. Exempelvis en tunnelbaneresa: 5 kr. Big Mac och company: 40 kr (vid röda torget). Middag på en hyfsat fin restaurang i centrala moskva: 200 kr/person inkl dryck. Middag på enklare restaurang: 75 kr/person inkl dryck. 1/2 liters vattenflaska: 10 kr. Stor glasspinne: 12 kr. Inträde till Kreml: 90 kr (14 kr för J som hade studentkort!). Båttur på Moskvafloden: 85 kr/person.

Naturligtvis finns det lyxigare ställen än de vi har besökt men som turister upplevde vi inte Moskva som dyrare än exempelvis Stockholm.

Ryssarna är inget leende folk men de gör det man ber dem om. Moskva är inte det minsta turistanpassat, speciellt inte om du inte kan ryska. Detta är dock en del av äventyret!

Stort TACK till alla er som bidrog till att denna resa kunde genomföras!!!!

Efter att ha varit ute over tolv timmar igar lyxade vi till det med en sovmorgon till kvart i nio. Efter sedvanlig frukost bestaende av bl a potatisplattar, omelett och livemusik gav vi oss ut igen. Solen sken for tredje dagen i rad och temperaturen var runt 20 grader!

Denna gang styrde vi kosan mot en stor helgmarknad som lag ca tio minuters promenad fran vart hotell. Det gick ett lammeltag fran Metron till marknaden och vi hakade pa. Pa marknaden kunde man kopa allt fran rostiga krigshjalmar, vapen, mobler, tavlor, dockor, varg och bjornskinn (naturligtvis med huvudet kvar) och mat m.m Vi strosade runt och fascinerades av det mesta men var endast intresserade av att kopa en mossa. Till J:s stora gladje fann vi en bedarande palsmossa som passade henne perfekt. Nu klarar hon den allra strangaste vargavinter framover.

Vi at lunch och hamnade i samsprak med tva amerikaner som bott i Moskva ett par ar. De var valdigt trevliga och pratsamma och hade mycket spannande att beratta. Darefter gick vi ut i Izmajlovoparken, en av Eurpoas storsta. Dar letade vi bland annat pa forbonskatedralen som vi tittade in i. Tyvarr hade J ingen sjalett som kvinnorna var tvungna att ha sa vi vagade inte stanna sa lange. Vi tittade ocksa pa kvarvarande delar av tsaren forna gods. Har stod som vanligt ingen information om vad det var vi sag, varken pa engelska eller ryska. Tur att vi har var eminenta guidebok som gor att vi kan rakna ut vad det ar vi ser.

Nar vi trottnat pa den gronskande parken letade vi upp en Mterostation och akte in till Moskvas karna igen. Vi minglade runt bland folket och tittade pa alla enorma byggnader som finns overallt. Tyvarr ar en del av dem tackta av stora feta reklamskyltar for Rolex, Loreal eller andra stora foretag. Vi hamnade pa ett Georgiskt kafe dar vi fikade och pustade ut en stund. Benen borjar kannas mora efter tre heldagar med flera mils spatserande. J drack nagot mystiskt kaffe for efter tva koppar blev hon helt speedad vilket haller i sig annu, ca atta timmar senare...

En iaktagelse vi gjort ar att pa nastan varje restaurang, kafe eller butik star en kostymkladd vakt vid dorren med en walkie talkie, som han forsoker gomma men som later. Vi har aven traffat pa metalldetektorer pa flera platser, bland annat McDonalds, vilket naturligtvis kanns tryggt!

Vi akte sedan tillbaka till hotellet en svang for att frascha till oss lite innan vi ater tog Metron in till centrum. Det var lite annat klientel pa Metron nu an under dagtid. Vi besokte annu en gang Roda Torget, platsen ar sa fascinerande och maktig att vi inte kan lata bli att ga dit varje gang vi ar i narheten. Vi letade sedan pa en restaurang vilket gick battre an pa torsdagskvallen. Det var en rysk restaurang och man fick sjalv peka ut vad man ville ha. Vad vi at vet vi inte exakt men det var ganska gott. Darefter gick till ett intilliggande kafe och at lite dessert. Vi strosade sedan runt i Moskvanatten och kontstaterade att man hittar nya platser hela tiden. Det var mycket folk i rorelse och for att sla hal pa myten om att alla dricker vodka har kan vi meddela att det ar ol som galler for alla.

Trots att det later farligt att aka tunnelbana en lordag natt i Moskva kan vi meddela att det kandes faktiskt tryggt. Vi lyckades dock med bedriften att missa var Metrostation (vilket inte var forsta gangen) sa det blev en liten extratur men nu sitter vi pa grannhotellets internetcafe kl kvart over ett (lokal tid) och nu ar det dags att sova!