Vi vaknade klockan åtta, hörde tuppen som gol, slog upp fönsterluckorna och suckade förnöjt över den vackra utsikten över Toscanas böljande landskap över bergen. Vilken morgonutsikt! Vi konstaterade att det sannerligen inte är var dag man har denna utsikt när man vaknar och står och gör sig i ordning i badrummet medan man blickar ut över sådana vidder. Vi gick ut från vår lilla byggnad och uppför den branta backen till huvudbyggnaden. Där hälsade mannen från gårdagen oss med ”buon giorno” och vi gick in i matsalen för att äta frukost. Byggnaden bestod av ett flertal våningar, halvtrappor och var charmig av gammal stil med öppna spisar, soffor och takbjälkar. Frukosten var av bättre slag än gårdagens och här fanns yoghurt, frallor, kaffe, croissanter. Vi avnjöt frukosten till en fantastisk utsikt och gick sedan för att hämtat våra grejer och checka ut.

 

Den hjälpsamma mannen i receptionen tipsade oss om några små städer vi borde besöka som var fina. Han pratade bra engelska och pratade på. När han tipsade oss om San Gimignano, la han till ”men den känner ni ju redan till väl?” Vi svarade att vi inte gjorde det och han tittade förvånat på oss. Tydligen verkade vi vara de första någonsin som åkte runt i Toscana och hade lyckats undgå att känna till denna stad. När vi skulle gå kom han ut från receptionen och skulle krama om H som inte förstod att mannens öppna famn betydde kram och sträckte fram sin hand i stället. Mannen skakade hand med både H och J och vinkade farväl till oss. Vi åkte nedåt mot byn igen och hade nu som mål att ta oss mot några av mannens tips. Innan vi åkte ut ur Montieri passade vi på att handla i byns lokala lilla Coop-affär. Yoghurt, bröd och cola light blev fyndet, sedan cruisade vi vidare ner i dalen.

 

Landskapet blev allt mer öppet och vinodlingarna avlöste varandra, där det inte odlades vin var det istället mängder av olivlundar och med jämna mellanrum dök det också upp enorma fält med solrosor. På kullarna här och var låg det små byar som vi passerade, vissa större än andra. Här och var gjorde vi små avstickare mot någon vingård men ingen verkade direkt öppen för allmänheten så vi stannade. Vi körde upp och ned och svängde hit och dit över de böljande kullarna. Landskapet var otroligt vackert och liknade ingenting vi tidigare hade skådat. Så böljande och så oändligt.

 

I Monteriggioni, som var ett av mannens tips, stannande vi och turistade lite. Det var en högt belägen liten stad med 7.000 invånare helt omgiven av en mur och nedanför i dalarna var staden omgiven av vin och olivodlingar. Vi parkerade bilen och strosade upp till staden, som också den precis som Montieri, var helt i sten med smala gränder och slingriga stentrappor. Vi slog till och köpte lokalt vin som odlats nedanför staden. För 1,5 euro var kunde man gå på muren som ledde runt staden. Vi nappade på detta erbjudande som visade sig vara en besvikelse eller som vi kallade det för ”turistfälla”.  Att gå runt muren innebar att gå ca 100 meter sedan var det avstängt. Vilken bluff, vi som trodde att vi skulle kunna gå runt hela staden! Utsikten var dock vacker. När vi turistat i ca en timme var vi nöjda och körde vidare.

 

Vid 13:30 stannade vi högt upp och åt vår medhavda lunch som bestod av yoghurt, mackor och philadelfiaost och blickade ut över vinodlingar, olivlundar, cypresser och en liten stad på en höjd i fjärran. Sämre lunchställen kan man ju ha, tyckte vi. H satt bakom ratten och vi åkte vidare mot Chiantiprovinsen. I Castellina in Chianti stannande vi vid en gelateria och åt en sagolikt god glass. Glassen smakade verkligen som de frukter den var gjord av, ingen GB Big pack där inte.

 

Vi ville väldigt gärna åka in på en vingård och titta, men hittills hade det inte sett ut som om man var välkommen. Rätt vad det var dök det dock upp en skylt där det stod ”Apperto”, d.v.s öppet. H svängde av och vi kom ned till en gård. Där stod enorma ”vintankers” uppställda och huset såg ut som en ”ladugård”. På ena kortsidan stod en dörr öppen och vi gick in genom den. Där inne stod ett par och provsmakade medan en kille serverade dem vin efter vin. I rummet fanns även där stora tankers med kranar som det stod stora plasthinkar under. Bredvid stod olika vinsorter uppradade för provsmakning. Detta tyckte vi var kul och frågade om vi kunde få provsmaka två sorter. Naturligtvis fick vi det och killen hällde upp vin i två glas. Vi doftade på vinet och tog det i vår mun och låtsades som om vi visste vad vi gjorde. Naturligtvis smuttade vi bara eftersom vi körde bil. Vi bestämde oss för att köpa lite vin nu när vi stod på självaste vingården och provsmakade vinet. Sagt och gjort, det blev två flaskor direkt från gården.

 

Efter ytterligare några mil efter krokiga vägar dök det upp en liten oliv-, och vinaffär i anslutning till en olivodling. Här kunde man handla viner från tidigt 1900-tal för 500 euro, riktigt så vinintresserade var vi inte utan nöjde oss med två små olivoljor som vi tänkte ge till Friberg som vattnar våra blommor och till Bönkvinnan som tar hand om vår kolonilott.

 

Vi fortsatte färden mot San Gimignano. Eftersom vår gas var slut i bilen och vi nu tuffade runt på den dyra bensinen spanade vi efter en mack som hade gpl. Vi konstaterade, precis som tidigare, att det inte var helt lätt att finna sådana mackar efter de mindre vägarna. Vi stannade på en Agip och H gick in för att fråga om de hade gpl, eller om de visste var det kunde finnas en. Killen på macken kunde engelska och förklarade vägen. Det var grusväg och ingen bebyggelse, och en vinodling dök upp vid sidan av vägen. Kan det verkligen vara här, undrade vi, och kände att vi nog åter var på fel spår. Men så plötsligt dök det upp en ”gasstation” från ingenstans.

 

Här såldes ingen bensin utan endast gas. Macken var sliten och såg ruffig ut, men när vi stannat kom en kvinna ut och hjälpte oss direkt. Full tank, tack, sa vi och hon kopplade på munstycket medan vi stod bredvid och tittade som två riktiga amatörer. Precis som första gången vi tankade gas blev det ett ordentligt tryck när hon tog bort munstycket och ett stort moln av gas ” smällde” ut när munstycket togs bort. Båda hoppade till och funderade om det där verkligen kunde vara hälsosamt.

 

Med full gastank styrde vi nu vidare över böljande kullar mot San Gimnigano. Klockan 17 kom vi fram till staden som också denna låg på en höjd. Längs med backen upp var vägen kantad av bilar och massor av folk. H åkte upp till toppen av berget och där var det en parkering som var full. Vi åkte ned igen och hittade en parkering som det fanns plats på. Vi körde in vår lilla cheva som försvann mellan två större bilar och promenerade upp på berget till staden. Staden hade ca 7.000 invånare men kändes större. Gatorna var knökfulla med folk och turistshopparna svämmade över. H såg till sin stora glädje sina favoritcookies, en slags skorpa med choklad inuti, och kunde inte motstå frestelsen trots det icke billiga priset på 5 euro.

 

Även denna stad hade små trånga gator och gränder där tvätten hängde ut på linor mellan fönstren, mysiga torg och fin utsikt. Någon genuin känsla var dock svår att finna då turisterna var alldeles för många. Efter att ha strosat runt en stund slog vi oss ned för att intaga var sin bruschetta. Till både J:s och H:s överraskning mumsade H i sig sin bruschetta före J. J hade aldrig ätit en godare bruschetta tidigare och njöt därför av varje tugga. Bruschettan var lika god som de 33 cl cola light var hutlöst dyra. 4 euro för 33 cl gjorde att det inte blev någon dricks.

 

Vid 18:30 tyckte vi att vi sett staden nog och gick till parkeringen, betalade och satte oss i bilen för att studera åt vilket håll vi skulle bege oss nu. Eller vi och vi, det var H som i vanlig ordning studerade kartan medan J tyckte att vi väl bara kunde köra iväg. Dessvärre studerades kartan lite för länge för när vi åkte mot bommen och stoppade in kortet stod det att tiden hade gått ut och att vi skulle betala mer för att komma ut. H fick backa tillbaka och J gick ut för att lägga i mer pengar, och så fortsatte vi. Vi kände att vi nog borde försöka börja kolla efter boende för natten. Vi slingrade oss uppåt på kullarna igen och ganska direkt fick vi syn på en skylt med en säng på.

Tyvärr var det fullt på det lilla hotellet, men kvinnan pekade på en tant som stod bredvid och sa att hon hade rum att hyra ut hemma hos sig! 50 euro skulle det kosta, ville vi se rummet?

 

Tanten klev in i sin lilla vita Fiat, körde iväg och vi efter. Vi åkte uppåt en stund och kom till en liten by som hette Castel San Gimignano. Tanten körde upp på vägkanten och ställde sin bil där och tyckte att vi skulle göra samma sak. Det kändes inte som den helt optimala parkeringen, men vi följde ändå hennes exempel. Hon visade oss rummet, som var fräscht och fint, slog upp fönsterluckorna och ännu en gång hade vi fått ett perfekt läge med utsikt över dalarna med vinodlingar. Vi tackade ja till rummet. Tanten visade var vi skulle ringa på nästkommande morgon när vi skulle åka och sen körde hon iväg igen. Nedanför vårt fönster hade vi en liten hundgård med en söt hund som tittade längtansfullt upp mot oss.

 

Vi fräschade till oss och gick sedan ut för att hitta en restaurang att äta middag på. Det fanns bara en i byn så valet var inte svårt. Den låg bara några hus bort längs med gatan så det var ett bekvämt avstånd. Vi hälsades välkommen av en man och slog oss ned vid ett bord. Det var två övriga sällskap i lokalen och de satt och viskade till varandra. Vi beställde vår mat och vågade knappt prata med varandra vi heller eftersom det var så tyst i rummet. Efter ett tag började det kännas fånigt att sitta och halvviska till varandra så vi började prata med normal samtalston. De övriga två gästparen fortsatte dock att viskade till varandra. Vi uppfattade att paret bredvid oss pratade franska, så för vår skull kunde de sannerligen prata normalt utan att vi skulle kunnat tjuvlyssna. Kyparen verkade också tycka det var besvärande med viskande gäster och satte på musik efter ett tag.

 

När vi hade ätit färdigt började J spana runt i lokalen och blicken föll på en hylla med en massa olivoljor i. J undrade vad det kunde vara för olivoljor och vi spekulerade i om det var lokala oliver som blivit olja. Servitören uppfattade J:s spaning och plötsligt kom han in med en liten vagn med sex olika olivoljor på. Han ställde dit ett fat och en korg med bröd och sa att vi kunde provsmaka oljorna om vi ville. Så satt vi plötsligt och hade en spontan olivoljeprovning. Den första oljan vi smakade på smakade riktigt illa och J:s kommentar var ”Usch, alltså, jag gillar ju inte olivolja.”

Det visade sig dock att olivoljorna hade väldigt olika smaker och amatörer som vi är hade vi ingen koll på det förut. De övriga olivoljorna smakade bättre och vi hittade en favorit av de sex varianterna. Vi betalade och gick de få metrarna hem till vårt rum. Nedanför vårt fönster fick hunden vatten av tanten och vi somnade sedan gott.